Grön Solidaritet

Inom högern framförs valfrihetens värde ofta som ett bärande argument för att en privatisering av den offentliga sektorn är önskvärt. Hur hållbart är detta argument? Hur mycket frihet ger valfriheten?

Den gröna synen brukar innebära ett avståndstagande till privatisering i vinstdrivande syfte, eftersom valfriheten förutsätter rationella val som i sin tur förutsätter korrekt information om de olika valmöjligheterna. Det förutsätter i sin tur att traditionell marknadsföring uteblir. Sist men inte minst förutsätter det att det finns reella val att göra. Kan dessa förutsättningar existera på en fri marknad eller är det så att den måste regleras hårdare för att ge dessa förutsättningar?

Enligt marknadsekonomins egna principer ska en bättre och billigare produkt konkurrera ut en dyrare och sämre. Detta är knappast sant, snarare är det så att en starkare aktör konkurrerar ut en svagare. Oavsett om det förra eller senare är riktigt kommer detta obönhörligen leda till att allt färre aktörer får en allt större del av marknaden. När denna koncentration blir tillräckligt stor behöver aktören inte längre ta hänsyn till konkurrens utan kan diktera villkoren. Den eftersträvade mångfalden och valfriheten har uteblivit och ersatts av en marknadsekonomisk illusion.

Frihet handlar till väldigt stor del om makt. För att vara fri måste jag också ha tillräckligt inflytande över min egen tillvaro. Avsaknaden av maktanalyser i samband med valfrihetsreformer är tyvärr slående. En faktor som sällan tas upp, ur ett maktanalytiskt perspektiv är risken för beroende. Om politiken abdikerar till förmån för den så kallade marknaden är det knappast möjligt att undgå att det demokratiskt styrda samhället hamnar i en beroendeställning visavi de dominanta privata aktörerna. Om så sker har makten förflyttats, inte på det sätt som många av förespråkarna hoppats; från staten till individen, utan från politiken till en eller några privata företag. Beroendeställningen gör att möjligheten till demokratiskt inflytande över verksamhetens innehåll och syfte till stor del hamnar utanför demokratin.

För att ytterligare fördjupa frågan om frihet är det rimligt att belysa förutsättningarna för den. Enligt oss är tryggheten, tilliten och vissheten tre centrala förutsättningar för en människas frihet. Vi menar då tryggheten i att veta att man får adekvat hjälp om man blir sjuk, att jag inte måste gå från hus och hem eller splittra min familj om jag blir arbetslös och vetskapen om att mina barn tas väl om hand i skolan och på dagis. Vi menar tilliten till att medmänniskor och arbetskamrater tillsammans hjälper varandra till ett drägligare liv och vi menar vissheten att jag fortfarande har ett arbete även nästa månad.

Detta står i bjär kontrast till det samhälle vi delvis redan skapat men framför allt med stormsteg tar gigantiska kliv emot. I ett samhälle där rädslan, misstron och ovissheten firar stora triumfer kommer inte friheten vinna några lagerkransar. Där vi rädda människor sitter bakom våra dubbla lås och våra dyra larmanordningar känns den illusoriska möjligheten att välja mellan olika vårdbolag som något som har väldigt lite med frihet att göra.

// Martin Joneskär

Gustav Fridolin, Miljöpartistiskt språkrör efter kongressen i maj (med 99,999 % sannolikhet) har idag formulerat sin vision for Miljöpartiet, där partiet skall inta en ”bred mittenposition” för att på sikt bli 2000-talets motsvarighet till 1900-talets folkrörelsepartier. Fridolins debattartikel skulle, i all ärlighet, likväl kunnat skrivas av en aspirant på posten som Socialdemokraternas partiledare. Det är inte ett högt betyg för den forne radikalen Fridolin.

Fridolin hävdar i sin debattartikel att ”Ändå är politiken mer polariserad än på mycket länge. Den senaste valrörelsen erbjöd en uppvisning i blockpolitik när den är som sämst. Partierna rättade in sig i två raka led och nyanserna i debatten försvann.” Det är ett anmärkningsvärt uttalande. Snarare uppvisade den senaste valrörelsen ett sällan skådat konsensusklimat, där de politiska skiljelinjerna mellan de politiska blocket var, om något, marginella. Detta var också en av huvudanledningarna till att Sverigedemokraterna nådde riksdagen. Konsensuspolitiken riskerar, som Chantal Mouffe mycket riktigt pekar på i sin bok ”Om det politiska”, att öppna upp det politiska spelrummet för främlingsfientliga krafter, och på sikt hota själva demokratin, som till sin natur kräver tydliga politiska motsättningar. Att som Fridolin påstå att den svenska politiken är mer polariserad än någonsin är, som mest, ett dåligt skämt.

”Klimatproblemen kräver en mobilisering av hela samhället. Det gäller människors skaparkraft, de innovationer och det nyföretagande ur vilket framtidens industrier kan växa, liksom stora och långsiktiga gemensamma investeringar” fortsätter Fridolin, och bekänner sig utan omsvep till den tekniktroende falangen i svensk politik. Inte ett ord om tillväxtkritik, trots att flera forskningsrapporter de senaste åren tydligt visat att det inte går att frikoppla ekonomin från sin materialla bas, d.v.s., ingen ekonomisk tillväxt utan större resursutnyttjande och i förlängningen större påfrestningar på vårt ekologiska system. Som tack hyllas Fridolins debattartikel på ”Innovation för tillväxt”

”Det handlade om framtidstro. Den människa som bär en tro på sin framtid tror också på sig själv. Den vågar lämna en anställning för att starta ett företag, ta en oväntad studieväg där de stora upptäckterna väntar eller satsa sitt sparkapital på någon annans idé som växer till en framtidsindustri…[Genom kloka investeringar som ger nya jobb och låter företag växa kan människor återta framtidstron]…” fortsätter Fridolin. Det är tydligen med riskkapital och spekulationsekonomi vi skall bygga vår gemensamma framtid, uppnå kollektiv lycka och käckt omlokalisera till andra landsändor för att vara tillgängliga för arbete.

Gustav Fridolin var under sin första mandatperiod i riksdagen en radikal och stark kraft för ett mer rättvist och hållbart Sverige, och har därefter fortsatt detta arbete utanför riksdagen. När han nu återigen tagit plats i riksdagen för att ha en god plattform för att efterträda Peter Eriksson som språkrör har något uppenbarligen hänt. Alltför stora växlar skall förstås inte dras på dagens debattartikel, men den följer en trend där Fridolins radikalitet och rättspatos fått stå tillbaka för det konsensusbaserat accepterade. Det är ”växande företag och entreprenörskap” som skall ge jobben, och det är teknikutveckling och riskkapital som skall hindra klimatförändringen. Inte ett ord om rättviseaspekten av klimatförändringen, något som däremot Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt lyfter fram i sin debattartikel i Aftonbladet idag där han skisserar sin vision för Vänsterpartiet. För övrigt uttrycker både nämnde Sjöstedt och Fridolins forne idol Birger Schlaug stark skepsis mot Fridolins debattartikel.

Det finns val i politiken. Det går att få väljare på olika sätt. Antingen drivs man av en politisk vision som man försöker övertyga väljarna om, eller så försöker man utröna vad väljarna vill ha och sedan försöker man anpassa sin politik till att passa denna profil. Förr kallades det sistnämnda populism, nu kallas det att ”tillmötesgå kärnväljarna och satsa på fokusgrupper”. Idag har Fridolin bekänt sig till den senare strategin.

Det är fullt möjligt att det räcker hela vägen till regeringsmakten, men frågan är vad Miljöpartiet med en sådan politik har där att göra.

// Rikard

Från och med årsskiftet skärps försäkringskassans bedömning när det gäller rättigheten till ersättning vi sjukdom. Detta görs från en redan mycket sträng bedömning. Numera kommer behandlande läkares utlåtande spela en än mindre roll än tidigare. Den hårt drabbade grupp människor som är sjuka men bedömda som arbetsföra kommer att bli ännu större.

Just begreppet arbetsför tycker jag är väldigt intressant och tänkte därför gräva lite i det. I försäkringskassans värld betyder det att man kan utföra någon slags arbete. Om detta arbete existerar i verkligheten eller inte är för myndigheten i fråga helt ointressant. Om arbetet existerar så är det också helt ointressant huruvida personen i fråga har kompetens att utföra arbetet eller inte. Just detta sista skulle jag vilja skjuta in mig lite på.

Vi talar som sagt idag om huruvida man är arbetsför eller inte, jag menar att vi istället borde tala om huruvida man är anställningsbar eller inte. Låt mig ta ett exempel: Vi tänker oss en lagerarbetare, 55 år gammal, han har fått stora ryggproblem efter ett långt yrkesliv, han har endast grundskoleutbildning. Försäkringskassan bedömer honom som arbetsför inom kontor och administrationsarbeten, men eftersom personen i fråga varken har utbildning eller erfarenhet av detta är det helt omöjligt att få en anställning. Eftersom han är 55 kan han heller inte omskola sig med hjälp av studiemedel och det finns för närvarande ingen arbetsmarknadsutbildning med denna inriktning. Den enda hjälp han kan få är en jobbcoach. Det denna jobbcoach kommer fram till är att det kommer krävas utbildningsinsatser för att personen ska få jobb, och dessa utbildningsinsatser är inte tillgängliga.

Jag menar att om samhället ställer krav på att dessa ”arbetsföra människor” ska arbeta är det också samhällets ansvar att ge dem möjligheten att bli anställningsbar. Om den omänskliga bedömning av människors arbetsförmåga som försäkringskassan nu av regeringen tvingas ägna sig åt ska fortsätta borde väl regeringen åtminstone ha skam nog i kroppen att tillföra medel för att ge dem möjlighet till omskolning.

Reinfeldt ägnade mycket tid i valrörelsen åt att tala om hur viktigt det var att värna ”välfärdens kärna”. En kärna som nu har urholkats till ett tomt skal.

/ Martin Joneskär

Det har minst sagt varit en händelserik tid. Nu i veckan har socialdemokratin för första gången låtit huvuden rulla eller åtminstone uppmanat personer på nyckelpositioner att frivilligt stiga upp på den trappa som leder till giljotinen. Man kan inte gå miste om vad detta egen egentligen handlar om. Det är inte bara partiet som gjort fel; också medlemmarna i ledarpositionerna skall bära hundhuvudet. Debatten har gått från en kollektiv skuld till ett personligt misslyckande. Steget är visserligen inte taget fullt ut men sent omsider har även socialdemokratin blivit liberal.

Inte nog med detta, är det någon mer än jag som kommer ihåg Centerpartiet? Ni vet, de som brukade kallas för Åsa-Nisse-marxister, som var bra för närdemokrati, miljö och sociala frågor? Nu är metamorfosen fullbordad. CUF:s förbundsordförande Magnus Andersson förordar att Tea Party-rörelsen skall komma till Sverige. Helst skall då centern ta denna plats. Tyvärr måste vi konstatera att rollen som högerpopulist med uttalat rasistiska och närmast fascistoida tendenser är hett eftertraktad här hemma. Sverigedemokraterna har redan gjort anspråk på den och i takt med att Folkparitet allt mer öppet glider ihop med SD genom kommunala samarbeten så tvingas nog Magnus Andersson komma med några minst sagt spektakulära utspel för att komma upp i Sara Palins nivå. Har då centerns och Folkpartiets hejdlösa flirtande med högerpopulismen något med socialdemokratins kris att göra? Svaret är ja. Vad? Allt.

Vi kan göra som centern gör och dra blickarna till vår storebror i Väst, nämligen USA. Tea Party-rörelsen är som starkast i den amerikanska södern, där högern varit överväldigande rabiat de senaste decennierna. Den typ av höger som skyller Obamas seger i presidentvalet på sabotage från ömsom kommunister, ömsom muslimer. Det har inte alltid varit så. Går vi längre tillbaka i historien var det just här vänstern var som starkast – det var upp till kamp och utplåning av sociala skillnader som stod på agendan. Vad hände då? Hur gick det så fel?

Samma sak som händer i Europa. Sociologen Zygmunt Bauman visar att högerextremister har vunnit i medlemmar och popularitet i nästan exakt samma takt som vänstern har tappat i det samma. Här har faktiskt Göran Hägglund och hans spökskrivare gjort en mycket riktig analys. Vänstern har delvis övergivit verklighetens folk och de gröna har snabbt följt efter. Istället för att prata om skenande inkomstklyftor, privatisering och finanskriser har man övergått till andra frågor. Djurrätt och kritiken av den heterosexuella matrisen må vara viktigt men saknar förankring hos en gammal fackföreningsledare i södra USA eller en arbetslös industriarbetare i Sölvesborg. Identitetspolitik förtjänar en plats i debatten men tappar i betydelse för den som lever under fattigdomsgränsen.

Om vi ser verkligheten genom detta raster bli extremhögerns manövrer desto mer imponerande. De har lyckats formulera en berättelse som folk tror på, de har skapat nya organisationer som får in människor i politiken och de har skapat en ny motsättning. De har gjort allt det vänstern misslyckades med i den senaste valrörelsen. När de rödgröna angrep utförsäkringen av sjukskrivna lät det helt enkelt inte trovärdigt. Den enda berättelse som fanns till handa var den om onda politiker och elaka tjänstemän. Man visade aldrig att problemen är betydligt mer djupgående än så.

Vad Sverige behöver är varken socialdemokratiska huvuden som rullar eller en högerextrem Tea Party-rörelse. Vi behöver en rödgrön allians som i grunden vågar tänka om och radikalisera sin politik. Om högervindarna, den nya fattigdomen och klimatkrisen skall kunna tacklas behövs nya sätt att leva tillsammans. Sådana lösningar hittar man inte i den urvattnade mittfåran.

// Mir Englund-Dusim

Regeringen har tillsammans med MP och S nu presenterat en överenskommelse om den svenska insatsen i Afghanistan, en överenskommelse som sträcker sig över hela den innevarande mandatperioden. Ambitionen är att Sverige skall gå från stridande till stödjande. Den nuvarande svenska styrkan på ca 500 personer kommer att vara intakt över åtminstone år 2011, för att därefter eventuellt minska i enlighet med strategin om att ersätta stridande trupp med stödjande säkerhetsinsatser. Förhoppningen enligt parterna är att de stödjande insatserna skall påvisa konkreta resultat under år 2012 och således ligga till grund för i vilken takt den stridande truppen kan tas hem. Ambitionen är att övergången till stödjande insatser skall vara färdig år 2014.

Så ser den politiska överenskommelsen ut. Övergången från en stridande till stödjande insats är dock villkorad, och i skenet av detta är det fullt förståeligt att Vänsterpartiet valde att hoppa av överenskommelsen. Kraven på att omgående övergå från en militär till en civil insats har inte fått något gehör.

Resultatet är att den svenska militära insatsen troligen kommer att vara helt intakt, åtminstone till 2014. Villkoren för ett svenskt militärt tillbakadragande som nämns i överenskommelsen är alltför vaga för att ett tillbakadragande lär bli aktuellt på kort sikt. Marginella biståndsökningar kommer att ges, men med Gunilla Carlsson vid rodret kan vi kallt räkna med att de medlen tas från något annat biståndsprojekt.

I presskonferensen om överenskommelsen nämnde statsminister Fredrik Reinfeldt att ”situationen på marken måste vara avgörande” för när den stridande insatsen kan avslutas. En eskalerande konflikt och ökande civila dödsfall (knappt 2 500) under det senaste året låter knappast som en utveckling där situationen på marken blir bättre. Snarare tvärtom.

Att säkerhetsläget förvärras är dock ett tecken på att den militära strategin har misslyckats, och det ordentligt. Att ensidigt omedelbart avbryta den miltära insatsen och ta hem trupperna är för den skull inte den perfekta lösningen, men det infekterade läget i Afghanistan gör att det i princip inte finns några ”rätta” val. En ökad civil insats ter sig i det perspektivet som en bättre lösning än en fortsatt militär insats, som bevisligen misslyckats. Mycket tyder också på att den civila insatsen och säkerhetsläget för hjälporganisationerna skulle förbättras om den militära närvaron avbröts, då den nuvarande militära strategin där beväpnade soldater bedriver hjälparbete för politiska mål i stor grad bidragit till en utveckling där de neutrala hjälporganisationerna förknippats med de militära styrkorna, vilket föranlett att de attackerats. Läkare utan gränser har bl.a. inlett en kampanj för att synliggöra problemet.

Vad skall man då säga om det uttalat pacifistiska Miljöpartiets stöd till en fortsatt insats? Och Vänsterpartiets avhopp? Båda partierna har egentligen en relativt liknande politisk uppfattning om att de militära styrkorna bör tas hem, men två olika strategier att uppnå det på. Vänsterpartiet har inte några problem att anklagas för att vara ”oansvariga”, utan står snarare upp för sin politiska uppfattning. Man bör komma ihåg att Vänsterpartiet fick offra mycket redan i den rödgröna överenskommelsen om Afghanistan, och den nuvarande överenskommelsen ligger ännu längre bort från Vänsterpartiets åsikter. Mycket riktigt har nu också Vänsterpartiet gått till angrepp mot överenskommelsen.

Miljöpartiet däremot fortsatter på sin inslagna väg att vara ”ansvarstagande” och uppvisa ”regeringsduglighet”. I det politiska innehållet har man åkt på en brakförlust, och får nu vara ansvariga för en politik som står i stark kontrast mot det egna partiprogrammet. Frågan är hur bra det är på sikt att kontinuerligt ta ansvar för dålig politik. Miljöpartiet har också begått misstaget att ställa sig bakom en mycket luddig politisk förklaring. Miljöpartiet vet av erfarenhet att ställa sig bakom en luddigt formulerad politisk överenskommelse med Socialdemokraterna betyder att Socialdemokraterna kommer göra precis som de vill. Att ställa sig bakom en sådan överenskommelse med både S och M är således dömt att misslyckas. Det bör dock poängteras att Miljöpartiet hade väldigt lite politiskt manöverutrymme i och med att Socialdemokraterna i princip är överens med Moderaterna. Att således stå bakom men samtidigt försöka påverka överenskommelsen ger säkert större politiskt genomslag än att enbart dra sig ur. Huruvida övervägningen att ta ansvar för en dålig överenskommelse men samtidigt försöka förbättra den och uppvisa ansvarstagande var en god strategi får framtiden utvisa.

Överenskommelsen är nu ett faktum. När journalisterna började ställa frågor direkt efter anförandena på presskonferensen stod det klart att parterna har väldigt dålig koll, och definitivt olika tolkningar, om vilken strategi man precis anammat. Rent konkret lär strategin innebära väldigt små förändringar gentemot den nuvarande insatsen.

Att inte ha någon strategi är ju uppenbarligen också en strategi, tycks parterna resonera. Det är en klen tröst för de svenskar, både stridande och civila, som riskerar livet i Afghanistan.

Mer: Lena Sommestad (S) , Carl Bildt (M), Lars Ohly (V)
Svd

Uppdaterat: En intressant artikel i dagens DN med Wilhelm Agrell.

Uppdaterat 2: Nu visar det sig att överenskommelsen uppenbarligen öppnat för en utökning av den militära styrkan. Vem är egentligen förvånad?

I dagens ledare i Svenska Dagbladet skriver Claes Arvidsson om Afghanistan-konflikten i relation till de senaste dagarnas bombhot i Göteborg. Arvidsson påbörjar artikeln med att utmåla ”terroristen” i ett raljerande angrepp av den terroristanklagade uiguriske medborgaren Mikael Davud och dennes process mot det norska fängelset för att få, enligt hans egen definition, korrekt tillagat halal-kött. ”Det är betecknande för terroristernas mentalitet att han anser sig kränkt i själen eftersom maten inte passar men utan vidare samvetskval planerade attentat. Lättkränkthet för egen del kombineras med frånvaro av respekt för andras rättigheter – och ytterst att få behålla liv och lem.”, skriver Arvidsson.

Hans huvudtes är att incidenten i Göteborg visar på vikten av att bibehålla den militära närvaron i Afghanistan. Arvidssons resonemang utgår ifrån att Afghanistan kommer att återgå till att vara en ”fristad för terror” vid ett trupptillbakadragande, och att den militära styrkan på plats således ser till så att detta inte sker, och landet inte efterliknar Jemen, Pakistan och Somalia som enligt Arvidsson är ”härdar för terrorism”.

Arvidsson avslutar med orden ”Afghanistan är långt borta. Nordstan är nära.”

Vilket allvar bombhotet i Göteborg bestod i är i nuläget oklart, klart är dock att de två män som anhölls tidigare nu har släppts. Att Arvidsson, utan grund, försöker implicera att vi hade med islamistiska terrorister att göra, förslagsvis från Afghanistan, är problematiskt.

För hur ser det egentligen ut med ”terrorattacker” i Europa? Enligt Europols sammanställning för år 2009 skedde 294 ”terroristincidenter” i EU-medlemsländerna (Storbritannien undantaget p.g.a. annorlunda mätningssystem). Detta är en minskning med 33 % sedan året innan och en halvering jämfört med för bara två år sedan. Arvidssons ”terrorist”, den muslimske mannen som vill få halal-kött serverat i fängelset, eller den genomsnittlige afghanen, hur typiska terrorister är de egentligen? Den senaste rapportern från Europol visar att det är mer sannolikt att bombhotet i Göteborg kom från en förvirrad djurrättsaktivist än en islamistisk terrorist. Utav de 294 terroristincidenter som inträffade i EU förra året kunde endast en (1) härledas till ”islamistisk terrorism”. En libysk medborgare försökte spränga en hemmagjord bomb i Milano, Italien, men misslyckades och fick brännskador.

Om Arvidsson på allvar oroade sig för terrorhot i Göteborg, borde det inte snarare vara vänsterextremister (40 incidenter), högerextremister (Fyra incidenter bara i Ungern) eller rent av djurrättsaktivister (pekas ut som ny form av ”enfrågeterrorism”) han raljerar om? Vore inte det effektivaste för att förhindra ”terrorn” och terrorhoten mot Sverige att, enligt Arvidssons logik, stationera militär trupp i västeuropa där Nationalfronten för Korsikas befrielse, FLNC (Frankrike) och de baskiska  separatisterna i ETA (Spanien) gemensamt står för majoriteten av terrorangreppen på Europas fastland?

Arvidsson gör det lätt för sig genom att se terrorism som något som uppstår utan anledning, och alltid som effekt av någon vantolkad religiös dogm. Och något man kan motverka genom att helt enkelt skicka militär personal till en plats man fått för sig är grogrunden. Terrorism är ett allvarligt samhällspolitiskt hot och bör hanteras därefter, med empirisk grund i hur terroristattacker utförs, av vem, på vilka grunder och av vilka orsaker, och vilka de effektivaste metoderna för att motverka det är. Att fördomsfullt utmåla islamister som det största och främsta terrorhotet mot Europa är gravt missvisande, och är att inte att ta det säkerhetspolitiska hot som terrorism utgör på allvar. Att Arvidsson använder bombhotet i Göteborg som ett svepskäl för att cementera truppnärvaron i Afghanistan är fel, och rent av vilseledande.

Om det beror på okunskap eller ren ignorans vet bara Claes Arvidsson själv. Men ett konstruktivt tillskott till debatten om Afghanistan är det definitivt inte.

För övrigt: Vi återkommer med kommentarer apropå att S, MP och Alliansen snart offentliggör sin överenskommelse om Afghanistan